November
Stora blöta flingor yr i den bistra vinden utanför mitt fönster. Himlen är grå som betong och om det inte vore för gatlyktornas sken och ljuset från de bilar som dundrar förbi med jämna mellanrum så hade det varit mörkt som i en grav. Folk glider förbi som zombies. Jackorna knäppta ända upp i halsen, påpälsade med mössa och vantar. Frenetiskt blossande på cigaretter eller med händerna djupt ner i jackfickornas mörker. Några halkar till i snöslasket på trottoaren. Deras ansiktsuttryck talar tydligt om det som man redan kunnat gissa sig till genom att studera deras målmedvetna steg - de vill in i värmen. De vill hem, till Mac Donalds, tågstation, systembolaget. Vad som helst bara de slipper vara ute i detta gudsförgätna väder som vi här uppe i norr har fått den stora äran att bli pinade med den här tiden varje år.
Dagar som denna, då november visar sina absolut värsta sidor, är det skönt att tänka på hur bra livet faktiskt kan vara ibland. Jag drömmer mig bort för en stund. Rör mig fritt genom tid och rum och hamnar på scenen på Cosmos. Om ett par månader kommer jag att få stå där igen med några av mina käraste vänner och ta emot publikens jubel. Jag tänker på hur fantastiskt roligt det kommer att bli. Jag tänker på allt som vi har upplevt tillsammans och allt som vi har kvar att uppleva. Jag tänker på värmen nere i logerna. Jag tänker på vita skjortkragar som blivit missfärgade av smink. Jag tänker på de första nervösa stegen mot scenen inför öppningsnummret. Jag tänker på vilken otrolig tur jag har som får vara en del av det här spektaklet!
Och plötsligt känns det inte som om busvädret där ute spelar någon roll. Plötsligt har november fått tillbaka sin charm och allt det där gråa ter sig inte alls lika motbjudande längre. Va fan, jag tror att jag ska ta en liten promenad....
/Redaktörn
PS. Har inte hittat någon Klemens till ensemblen ännu, men grattis på namnsdagen alla Klemensar runtom i landet! DS.
